Katti Houshmandfar – CrossFit

Annons

Det är så det känns – VLOGG

Detta kommer från hjärtat och något jag har velat visa er länge, har ni 24 minuter så betyder dessa 24 av er tid massor för mig.

KÄRLEK <3

Annons
Kommentera (4)

Kommentera

  1. Madde

    Tack för ditt inlägg! Vet hur det är att lida av ständig värk varje dag. Jag har det i båda mina ben pga en sjukdom som jag fick för lite mer än ett år sen. Vet hur det är att inte kunna kliva upp ur sängen pga värken, tröttheten och de negativa tankarna som tar över ens liv helt visa dagar. Men du fixar detta! Du är stark❤

  2. Kerstin Norlin

    ❤️❤️ Tycker att du kämpar på väldigt bra fast du har ont. Det är inte många som skulle göra det. Så fort sätt att kämpa på. Har sett dig några gånger på najaden där jag tränar. Gillar att följa din blogg och jag följer även dig på instagram. Kämpa på.
    Kram Kerstin

  3. Dandelion Sundberg

    Vad fint av dig att dela med dig på video, det blev verkligen så peraonligt att höra dig prata istället för att läsa. Det berörde mig verkligen. Jag hoppas hoppas hoppas att din fot läker och blir bra med tiden, förhoppningsvis så fort som möjligt. Jag kan inte föreställa mig hur hemskt det måste vara för dig och leva med den kroniska smärta och det minnet. Du gör det verkligen bra Katti! Du är en otrolig inspiration och stark person!

  4. emelie

    hej kattis! jag har aldrig kommenterat här förut, men nu måste jag bara säga att den här videon berörde mig så oerhört mycket!!
    jag har aldrig tränat crossfit, eller ens funderat på det, men sen jag började läsa din blogg har jag blivit så sjukt intresserad för DU är så inspirerande och en fantastisk förebild tycker jag! särskilt som du har varit öppen med dina tidigare ätstörningar, vilket jag också lidit av…

    om jag inte var en så feg människa skulle jag lätt hänga med dig till thailand! 😉

    ta hand om dig och STOR kram!!

Se fler...

Personlig träning

Som ni vet så har jag börjat träna på Crossfit Atum numera och hängt en del med en kille som heter John Plogell som jobbar som Personlig tränare på Atum. Han tränar också med Lyftare och följer deras programmering så vi brukar träna ihop när vi ska åka ut till Vega atletklubb vilket vi ska göra idag. För mig blir det nog en massa bål övningar med tanke på att min fot är mega svullen fortfarande…:(

Men för att komma till saken. John är typ världens coolaste träningskompis och en extremt duktig atlet och tränare så jag skulle vilja tipsa er om honom ifall ni vill få hjälp i er träning. Vill ni kika på hans meriter så kolla gärna in hans instagram https://www.instagram.com/johnplogell/

Vill ni komma i kontakt med honom så nås han på johnplogell@gmail.com och just nu har han väldigt bra priser på Pt-timmar om man köper flera timmar.

1h 1100kr

5h 795kr

10h 750kr

20h 695kr

Här har ni köttet!

IMG_1244-1 IMG_1454 (kopia)IMG_5785

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Ortorexi eller passion?


Då vs Nu

Hej underbara soliga Fredag!

Förutom en öm fot så är jag på strålande humör då jag vaknade upp till ljus och sol utan några persienner. Jag gillar att sova när det är kolsvart men jag älskar att vakna till ljuset. Det får min själ att må sådär extra bra.

Idag vill jag gärna prata lite om ämnet ätstörningar relaterat till träning- För som ni vet så har jag lidit utav hemska ätstörningar och maniska beteenden när det kommer till mat, träning och utseende och i mina tidigare inlägg så dök frågan upp hur jag ser på Ortorexi och om det kanske är så att jag själv lider av det idag. Jag tycker detta är ett super viktigt ämne då det ligger mig varmt om hjärtat för att jag genomlidit precis allt som har med ordet ätstörningar att göra och just för att NI fina människor råkar just i detta läge se mig som en inspiration och förebild vilket gör det ÄNNU viktigare för mig att prata om det.

Orthorexia nervosa

Utan att vara någon form av läkare här så säger jag lite kort om vad denna sjukdom innebär. Ortorexi är en form av ätstörning som betecknar en ständig fixering till att ha en hälsosam livstil, på ett osunt sätt. Ett manisk beteende om att alltid äta nyttigt och den här rädslan av att missa ett träningspass. När den hälsosamma livsstilen går över till ett beteende som styr ens vardag. Gränsen mellan att leva hälsosamt på ett sunt sätt till ortorexi är hårfin och när vet man egentligen när man har gått över gränsen? Har jag Ortorexi?

Jag kan berätta för Er att jag har haft Ortorexi och jag hade det i många år och denna sjukdom står rätt nära till Anorexia som jag led av från start. Det jag kan berätta från min egen erfarenhet är att jag visste att jag var sjuk och led av ortorexi när jag kände hur jag mådde om jag inte följde min plan jag hade för dagen. Förstår ni hur jag menar? Jag hade bestämt mig för att träna 1 eller 2 pass, planerade måltider och dess innehåll men när saker och ting inte riktigt gick som det skulle enligt plan så mådde jag så sjukt dåligt och hade ångest av det. Allt i min vardag kretsade kring vad jag skulle äta, hur mycket jag skulle träna och vad jag inte fick äta. När man får en sådan ångest som jag fick, då är det något som är fel.

Så när vet vi om vår livstil vi lever i är en sjukdom eller om det är en ren passion? Och det svaret jag har är att det vet du när du reflekterar kring din reaktion på dessa punkter om saker och ting inte riktigt går enligt plan. Jag skulle äta den där salladen ikväll men oppss jag fick jobba över och var hungrig och 2 kompisar frågade då om vi skulle ut och käka och hänga och det råkade bli en pasta istället. Får jag en sådan ångest att det är svårt att sova, koncentrera sig och det enda man gör är att planera hur man ska ta igen det dagen efter och mår riktigt dåligt av det. Ja då bör man ta sig en funderar om hur man mår egentligen. Gränsen mellan sjukdom och passion är hårfin men det är endast din reaktion och tankesätt som kan bevisa om det är en sjukdom eller passion så ser jag på det.

Jag var 16-17 år när jag blev sjuk och led av ätstörningar som började med en form av bulimi och som gick över till en grov anorexia att jag fick bli inlagd på vård. Jag tog mig ändå ur den tuffaste och värsta tiden rätt snabbt ändå tycker jag med tanke att många lider av det hela livet och vissa olyckligt dör utav denna sjuk. Men Jag var inte frisk bara för att jag lyckades gå upp några kilon och började äta mat. Nej nej det var här det värsta beteende började anser jag, det var här all fixering och tankar tog över mitt liv och varje dag för mig var en kamp om att överleva dagen på det ”nyttigaste” sättet. Så jag lät det styra mitt liv. Idag är jag frisk, jag kan med handen på hjärtat säga att jag lider inte av några som helst ätstörningar. Jag är väldigt mån om min kropp, min träning och hur jag ser ut självklart, men det är som jag nämnde tidigare inga onda och maniska ångest tankar i mitt huvud som jag hade tidigare. Jag vill inte längre vara smal, jag vill vara vältränad och sund och jag tycker det är hett och sexigt med en muskulös och formig kropp som utstrålar styrka inte bara ser ut att vara stark. Förstår ni hur jag tänker då? Och jag vet att jag blev frisk när jag började träna Crossfit. det förändrade verkligen mig och mitt liv och jag är så himla glad och tacksam att jag fortfarande kan träna det trots mina skavanker.

Mitt sätt att leva är min passion och jag älskar det livet jag lever just nu. Men gränsen är hårfin jag vet och det är ibland kanske svårt att visa utåt hur man känner inåt och det är egentligen det som är det viktigaste. Ni ser en tjej som älskar att träna och som lever för det, en tjej som har koll på sin kost och håller den gärna strikt men det säger ju inte allt om mig. Varför gör jag som jag gör? har jag vissa mål som kanske gör att jag måste/vill hålla det strikt, hur mår jag av det osv. Det är fakta som är det enda som spelar roll.

Känner ni igen er i detta beteende? Kanske ligger du där mellan den hårfina gränsen? Det är okej att faktiskt erkänna för sig själv att man kanske har ett problem och det är jätteviktigt att vara medveten om den och försöka göra något åt saken. Skulle vara väldigt tacksamt från min sida om ni har åsikter och vill kommentera.

Massa kramar från mig och idag tänker vi bara bra och positiva tankar.


ORTHOREXIA OR PASSION?

Hey sunny and wonderful Friday!

In addition to a sore ankle, I am at a really glorious mood today since I woke up to light and sun!  I like to sleep when it is carbon black but i love to wake up to the light. It’s like butter for my soul.

Today I would like to talk about the subject  –> eating disorders related to training and as you might know I have suffered by terrible eating disorders and manic behavior when it comes to food, training and from my last post about this there came up a lot of questions regarding what I think about Orthorexia and if I happen to suffer from it. I think that this is a super important topic since I am one of those who have suffered from all types of eating disorders through the years and since you guys happen to see me as a role model. I feel ut is very important to talk about this and I am happy that you guys ask me questions. i

Orthorexia nervosa

without any form of doctor knowledge this is a short explanation from my point of view about this disease . Orthorexia is a form of eating disorder that represents a constant fuser to have a healthy lifestyle. It is a manic ‘behavior to always wanting to eat healthy and constant pressure on exercising and a fear of missing out on training sessions or eating something that you did not plan to eat. When the healthy lifestyle goes to a behavior which controls your whole living every single day. The line between to live healthy in a healthy way to orthorexia is subtle and when do we actually know that our behavior has become a disease? And do I suffer from Orthorexia?

I can tell you that I have had suffered from it for many years and and this disease is closely related to anorexia which is disease that I suffered from when it all started. What I can tell you from my own experience is that I knew that I was ill and had orthorexia when i realized how i felt if I did not follow my plan i had for the day. When I started having anxiety when things did not go as I planned when it comes to food and training. Do you understand how I mean? Lets say that I had  decided to work out 1 or 2 session one day, planned meals and its contents but when things did not really go according to my plan so I felt sick and so bad and had anxiety. My whole life, my whole day was involving around what should I eat, how much should I workout and what am I not allowed to eat., Having these thought should ring a warning bell in your head. Something is wrong!

So when do we know if our lifestyle is a passion for a healthy living or when it is in fact an eating disorder? And the answer I have is that when you reflect around your reaction to these points if things don’t go according to plan, that is when you know if it is a disease or not. For instance–>My plan for today is to exercise after work and then eat my planned meal for dinner which was a salad or something, but then all of a sudden my best friend calls me and asks if we could hang out and eat dinner after training and of course I want to do that. So the best place we could find was a pasta place so I eat pasta instead of my planned salad. If I get anxiety about this and the only thing I can think of is why did I eat that pasta and have trouble sleeping and planning on how to make this up tomorrow, that is when you know that this is not healthy thoughts going through your mind. So the line is very small but how you know is how you reflect on situations and that is the only thing that matters. How you feel inside. 

I was 16-17 years old when I became ill in eating disorders which began with a form of bulimia and went over to a rough anorexia that I was so bad that I had to get professional help. I got out of the worst period quite quick I think but it was now the worst part started of the disease. Just because I gained a few kilos and started eating did not mean that I was well. I let food and looks and training take control of my life for so many years. It was the only thing I thought of and it could make me feel so bad when it did not go as I wanted and controlled it to. Today I can honestly say from the bottom of my heart that I do not suffer from any type of eating disorder. 

I know it might look sometimes that I do since I am very passionate about my training and do it very often and that I am very aware of what I eat and how I look. But I never ever feel anxiety when I do something that I might not have planned to do, r if I miss a session or if I eat burgers 2 days in a row. I don’t feel anxiety and that is all that matters. This is my passion, I don’t want to be slim anymore, I want to be healthy and strong and curvy. The sexiest thing I know is a strong body that also reflects a strong body not only looks strong, Do you get what I mean?

Eating disorders are so common especially nowadays when everything is focused on being healthy by eating and exercising. And it is ok the admit that you have some kind of disorder. The important thing is to realize it and try to concur it in the best way. I would love to hear about your thought, please comment if you want to share what you think.

Have a great day and remember to think positive thoughts. 

LOVE

Annons
Kommentera (8)

Kommentera

  1. Rebecca

    Råkade komma över din före/efter-bild på instagram och hittade hit den vägen! Ville bara säga -Grymt inlägg! Det är inte lätt att sätta ord på tankesättet man har.. Ligger själv på den hårfina gränsen med onda ”strafftankar” och ångest i perioder, varierat med hälsosamma perioder med stor träningsglädje! Gymmar mycket, och älskar det, så vill kunna fortsätta men istället ändra mina kompensationstankar och hets kring mat. Hoppas på att finna lösningen till en mer avslappnad kosthållning jag med!

  2. Jessica

    Hade anorexi i 10 år, vägde 30 kg och kunde knappt ta mig upp ur sängen. Idag är jag frisk från det men märker att jag är på gränsen eller har ortorexi, att jag egentligen fortfarande sitter fast i ett ätstört beteende men eftersom jag jämför mig med mitt gamla jag och då är jag både viktmässigt och beteendemässigt betydligt mkt friskare!
    Läste också boken ”jag är sjuk” och kände att jag tränar ju inte 5 timmar om dagen osv och då är ju inte mitt träningsberoende alls sjukligt…

  3. Amanda

    Alltså har följt din blogg sedan du starta iprincip, jag gillar den så mycket och du verkar så cool, och det här kan ha varit det bästa du skrivit. Känner så igen mig i det du beskriver. Jag tränar crossfit och ville bli mer ” slimmad ”, tog hjälp av en PT för att jag själv inte har disciplinen som krävs att gå ner dom kilorna, Efter 5 veckor mådde jag skit. Åt 1200 kcal om dagen och fick ångest bara av att äta en banan eftersom detta inte ingick i mitt kostschema. Vaknade mitt i nätterna och kunde inte sova för jag var så hungrig. Tyvärr så själpte min PT mig mer än han hjälpte då han hetsade att jag skulle fortsätta.. Som tur är valde jag att lyssna på mina vänner och slutade innan det gick ” för långt”. Men som sagt gränsen är hårfin ! Mer sånna här inlägg ! // en som älskar din blogg

  4. Susanna

    Bra skrivet! Jag kan ärligt säga att jag har ortorexi, har varit hos vårdcentralen och fått en remiss till en KBT terapeut för som jag har det nu vill jag inte ha det. Även fast jag VET att det är ett osunt beteende och jag inte vill ha det såhär, så fortsätter det. Det är svårt att ta sig ur tankebanorna. Vad gjorde du för att börja må bättre?

    1. Katti Houshmandfar

      Hej Susanna!
      Först och främst tycker jag du är så stark och underbar som berättar detta och jättebra att du är medveten om det och sökt hjälp. Jag hoppas verkligen att du lyckas få den hjälp du behöver och jag vet exakt vad du menar med att man vet om det men att det ändå följer en. Det är jättesvårt att få bukt med, just ortorexi tror jag är en av de svåraste just för att det känns som man tror att det egentligen inte är en sjukdom. Förstår du hur jag menar? Det som hjälpte mig var just att jag började med en sport (crossfit) där fokuset inte längre låg i utseende utan prestation. Och det betyder även att jag ändrade hela mitt umgängeskrets och umgicks med människor som drevs av prestation och mer eller mindre alla hade en köttigare kropp och all äter för att överleva träningen. Så jag fick varje dag umgås med folk med detta tankesätt och beteende så det smittades liksom över på mig.
      Jag hoppas verkligen att du mår bättre och hör av dig om du behöver stöttning <3

      1. Susanna

        Jag förstår precis hur du menar. Jag ville inte ens gå till vårdcentralen för jag är/har varit så osäker på om detta ens är ett verkligt problem. Det som gjorde att jag tröttnade var när jag somnade halv 7 en morgon pga ångest över nånting jag åt dagen innan. Det låter vettigt som du säger, att man fokuserar mer på själva prestationen än på utseendet. Jag har tävlat i bodyfitness, vilket är en väldigt utseendefixerad gren. Just därför har jag bestämt mig för att inte tävla mer i det. Är dock sugen på typ crossfit eller tyngdlyftning :)
        Ta hand om dig!

  5. Emil

    Fint inlägg, grym du är. Jag själv har också kämpat med just ätstörning.. Men jag dämpade allt med mat konstant, sen kom ångesten och då kom maten igen.. Det är inget som är enkelt att hantera. Det syns att du mår riktigt bra idag! ✊

    1. Katti Houshmandfar

      Tack bästa! Usch visste inte att du lidit av sånt också. Så glad att du mår bättre idag för det är verkligen inte lätt att hantera. Kram på dig! /Love burgers… :)

Se fler...

Megatips på övningar

Okej, sedan jag började träna med Lyftare och deras programmering så har en helt ny värld av träning öppnats för mig och jag tycker det ska bli väldigt roligt att få dela med av de små tips och tricks jag får lära mig. Allt mellan styrkeövningar som kan vara bra at lägga in i sin träning till tekniktips jag får för min lyftning.

Men det finns 2 övningar varav en fick jag testa för första gången igår och en gör jag väldigt ofta (minst 2 gånger i veckan) som jag vill visa er. Det jag har fått fokusera mycket på är enben övningar just för att stärka upp båda sidorna och det är något jag verkligen vill tipsa er om att lägga in i er träning. Att göra saker med ena sidan av kroppen bara i taget för det ger enorm effekt och kroppsmedvetenhet och styrka och stabilitet.

Övning 1 – Pistoler (5 sets av 5 reps på varje ben)

Start från botten sittandes på en medicinboll. Upp med ett ben och sedan ska du hålla emot allt vad du kan ända in till sista millimetern innan du sätter dig på bollen. Målet är att göra detta utan att hålla i något vilket jag kan med mitt friska benen nu får jag börja träna upp mitt högra som är så svagt och saknar den mobiliteten. Sakta men säkert så ska jag försöka släppa mer och mer där jag håller i. Ni ser ju hur tydligt skillnaden är på mig.

Fokus – Hålla trycket på hela foten och försöka hålla knät helt stabilt och inte vingla. Första gången jag gjorde denna så hade en brutal träningsvärk runt knät vilket jag aldrig upplevt förut. Det betyder att jag gjorde rätt.

Övning 2 – Benlyft vid ribbstol. (3 set x maxreps)

Alltså den här är så sjuuuuuk! Målet är att komma så långt upp med tårna som möjligt, helst träffa väggen ovanför huvudet men benen måste vara helt raka. Det som gör denna så jobbig är att ryggen trycks mot väggen/ribbstolen så du isolerar övningen så sjukt mycket och det bränner något in i helvete i magen och framsida lår/höft.

Testa gärna dom här och kommentera hur det gick! Jag gillar när ni taggar mig som ni brukar göra på videos på Instagram när ni kör de övningar jag tipsar om verkligen. Blir så taggad av det så fortsätt gärna

Lycka till, träna flitigt!

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Det tar aldrig slut

ca 5 timmar senare så var jag klar och jag är rätt förvånad faktiskt att det bara tog 5 timmar då jag inte var direkt döende när jag kom in till akuten imorse. Brukar ju vara så att man måste spela lite extra sårbar för att få snabbare hjälp men jag fick komma in rätt snabbt till en säng och det var rätt skönt att få lägga sig ner och blunda med tanke på att sömnen var lite svår inatt.

Jag fick röntga foten och ingen skada syns som är något nytt men däremot såg hon små små förkalkningar runt skadan som förmodligen har läkt så och det hade dom pratat om med min kirurg (jag opererade på Karolinska som jag var hos idag) och han ville att jag skulle komma på ett återbesök om 2-3 veckor. Vad det betyder vet jag ej men ja, jag fick ju höra återigen det jag alltid fått höra och det är det är en jobbig fraktur detta som kommer bråka med mig mer eller mindre några år till. Kul!

Nu vet jag iallafall att inget är galet och att det förmodligen bara är en rejäl överansträngning för att jag sprang som jag gjorde sist och att nästa gång tåget är på ingång så struntar jag i den helt enkelt. Igår kunde jag knappt gå när jag klev in på träningen med min coach och direkt så satte han sig ner och gjorde om hela mitt program för dagen. Inget med benen fick jag göra och det är otroligt hur mycket man faktiskt kan träna ändå fast man har hinder. Så himla skönt att ha denna stöttning just nu från Jim. Han är bäst!

1 år av fram och tillbaka i både smärta, humör och annat som jag har fått stå ut med och även ni för ni får ju läsa allt mitt gnäll hela tiden. Eller jag har varit rätt duktig på att inte gnälla så mycket nu när jag tänker efter. Det är lite sådan jag är. Försöker alltid se något positivt ur det negativa för jag vet att det är det enda som hjälper mig framåt. Och det är väl det som har varit nyckeln i att jag orkat hålla humöret uppe, eller jag tycker iallafall att jag har varit rätt glad och positiv i allt, vad tycker ni?

Idag tänker jag bara vara hemma med min roomie för veckan (Karin) och hålla foten i högläge och knappa på datorn med lite jobb i hopp om att denna svullnad gått ned tills imorgon. Känns som jag är tillbaka där jag var i somras om ni minns där jag kunde gå från att vara okej ena dagen till att inte kunna röra mig andra dagen. Och det enda som hjälpte då var att vara hemma och ta det lugnt och inte gå på foten så den kunde vara lite glad dagen efter.

En dag i taget. Lite så det funkar i mitt liv just nu :)


5 hours later and I am done in the hospital. That is actually surprisingly quick for being emergency and for not being almost dying. That is often what you need to do to get help quick, pretend that you are in more pain that you normally are and I am a really bad lier so I can’t pretend. I got in very quick and got a bed but the rest took time and was all about the wait but I didn’t mind since I got some rest on the bed. Haven’t had a really good sleep tonight due to the pain in my foot. 

I know that this sounds like a never ending story from me, the nagging about my foot. But that is because it is a never ending story. In some way, I will always suffer from this for at least a few years ahead and maybe for the rest of my life. That is a fact. But after an xray today, it shows that nothing has happened now or I mean nothing is broken or anything but they could see some small parts (don’t know really what they are called) that is gathered around my fractured area and after advising from my doctor who did the surgery last year (he works at this hospital I was in today) he wanted me to come back and see him in 2-3 weeks. I don’t know what this means but i guess it is just a routine check or something. Or at least I hope it is. 

No I know nothing is broken or injured and that makes me relieved and today I am just going to take it easy and keep my foot high and rest and hopefully it will be better and less swollen tomorrow. 

This year has been really a lot of ups and down from my part and I have really tried to keep my head up high and not get to depressed over my situation. Because it is a situation, for me it is. It is heartbreaking to not be able to do the things I love m,more than anything in the same way as before and it is even more heartbreaking that I always have to suffer from swollness and pain after.  And now it feels like I am in the same place I was this summer when everyday was different. One day I was fine and the other I couldn’t walk and had so much pain that I needed to stay home to be able to get strength for the next day. Everyday was like a surprise. Can I or can i not?

But in some way, I have always had that positive mindset with me all the way cuz that is the only thing that has helped me to have the strength to keep on going. To keep on smiling and managing the day. I always try to think positive thoughts, even though I deep down inside want to cry because I know that it won’t do me any good to be negative. It will only make things harder. 

Positive mindset is the key to keep on going forward. And I am taking it day by day, step by step. That i show my life rolls right now. So guys, I am fine I promise :)

 

Annons
Kommentera (2)

Kommentera

  1. Adriana

    Hej, gillar din blogg jättemycket! Tränar själv crossfit sedan något år tillbaka och älskar det från dag ett. Träning och idrott har alltid varit en del av mitt liv men utvecklingen i styrka och kondition har aldrig varit så stor som nu.
    Vill peppa dig att stå på dig med din skada i foten.
    Bröt min fot 2009. Men trots att den hade läkt fortsatte jag att ha ont hela tiden. Löpning funkade inte och skor med högre klack var omöljligy. Foten svullnade och värkte efter 5 minuter. Många undersökningar blev det och även kortisonsprutor, någon läkare fick för sig att jag hade Artros!! Vilket jag var övertygad om att jag inte hade. Det vore ett osannolikt sammanträffande iså fall!! Alla sa samma sak: det där får du leva med!.. Då slog jag näven i bordet. Jag var för ung för att sluta träna eller gå i högklackat!! Tog kontakt med en privatläkare som var specialist på idrottsskador. Blev ordentligt röntgad och då såg man precis som i ditt fall, broskbildning. Fick tid för operation 12 månader senare (2012) de skrapade och rensade. 2013, ett år senare var allt läkt, styrkan började återvända och smärtan var borta. Sedan dess har jag inga problem alls. Bara ärren påminner om 3 skitår!! Stå på dig och lycka till med lyftkarriären. Ska bli roligt att följa!

    Hälsningar Adriana

    1. Katti Houshmandfar

      Hej Adriana, woooow detta betyder något enormt för mig. Först och främst blir jag så glad att följer bloggen och att du gillar Crossfit :) gud vad kul att du hittat något du tycker är roligt.
      Men alltså du gjorde hela min dag med detta. Jag ska verkligen inte ge mig och tack för den extra peppen. Så himla skönt att du blivit av med smärta. Ussh den förstör mitt liv just verkligen. Jag får en kallelse om ca 3 veckor när jag är tillbaka från Thailand och jag antar att det är för att han ville prata om just det dom såg på röntgen. Tänker inte ge mig.
      Tusen tack för info och hjälp. Massa kärlek till dig!

Se fler...
stats