När viljan är större än skadan tillåter | Katti Houshmandfar - CrossFit

Katti Houshmandfar – CrossFit

Annons

När viljan är större än skadan tillåter

Varning för ett långt inlägg 🙂

Idag när jag vaknade så bara överöstes hela min kropp med så mycket energi att jag inte vet vart jag skulle ta vägen. Jag har så mycket vilja i min kropp och planering i huvudet och blir ibland galen för min planering sätts lite på stopp pga en olycka som skedde för ca 7 månader sedan.
Åh herregud, jag kom precis på nu när jag skrev det att det gått 7 månader och jag är fortfarande så jävla handikappad.

Jag tänkte berätta lite kort om vad som hände och då även försöka förmedla vikten av att inte ha för bråttom i din träning. För det hade jag, och jag har fått lida något enormt utav den lilla sekunden som jag hade för bråttom.

Jag hade tränat CrossFit i 3 veckor och sprudlade av energi och vilja (vilket jag fortfarande gör ifs ).
Det var som en drog, aldrig tidigare hade jag känt sådan tillfredställelse med träning och jag vill bara ha mer och mer och gärna allt på en gång. I CrossFit så är det väldigt mycket pull-ups och jag ville inget annat än att vara lika cool som alla andra som stod där och köttade en massa pullups i en gungade fart. Men det jag ignorerade var att de hade tränat och övat ett tag.

Så på min sista träningsdag innan jag skulle iväg på min långresa i Asien så skulle jag självklart få för mig att testa dessa kippande pullups. Jag lyssnade inte alls på vad min Coach sa ”lär dig strikta chins först, sen kan du börja öva in kipping tekniken”
Jag kunde inte göra strikta chins då (inte nu heller för den delen) och va så himla ivrig för det såg ju så roligt ut 🙂 Och nu när man tänker tillbaka så är ju allt så logiskt. Det är som att försöka lära sig att springa innan man kan gå. Hur fan tänkte jag???

Vi hade kört en team wod och jag var helt slutkörd som vanligt efter våra pass. Sedan satte vi oss och käkade pannkakor och mös lite för att jag skulle åka iväg i 4,5 månad. Så min kropp hade varvat ner, jag var kall och trött dessutom och precis innan jag ska klä på mig för att åka hem så får jag syn på den där pullup stången och biter mig själv i läppen och tänker ”prova en gång till bara”

Jag får in gunget och klarar 1 kippande pullups.
Blir helt exalterad av att jag äntligen klarade en och ska direkt försöka med en till och samtidigt i gunget så vet jag fasiken vad jag höll på med men jag skulle i toppläge bli lite tyngdlös och släppte stången lite halvt och tappade greppet. Flyger bakåt och landar rakt på ländryggen och min vänstra hand.

BAAAM sa det och jag ligger skrikandes på golvet med en handled som är helt snedvriden och jag ser hur benet börjar lite halvt sticka ut under huden. Kan ju för övrigt påminna att Nicklas hade bara några sekunder innan bett mig att inte kippa men som ett ivrigt barn så sket jag fullständigt i vad han sa. Kan säga att det kommer jag ALDRIG att göra igen. Coachernas ord är min lag framöver.

Jag minns inte mer sådär i detalj vad som hände men smärtan är något jag aldrig kommer att glömma. Och alla underbara medlemmar som hjälpte mig denna dag.
Fort som fan täckte Nicklas min hand med en filt när jag låg där skrikandes just för att inte få mer panik än vad jag hade för varje gång jag såg handen skrek jag ännu mer. Jag skulle ju ta ett plan till Australien om 2 dagar, VAD FAN!

Någon ringer ambulans och får informationen att den är på väg men att det går nog fortare om de kör in mig till akuten. Så mina fina vänner ska göra ett tappert försök att lyfta upp mig för att vägleda mig till bilen men då skriker ja av smärta i ryggen. Ingen fattade att jag hade skadat ryggen också för jag skrek hela tiden om min hand men först då när de försökte flytta på mig kände jag den enorma smärtan i ryggen.

Snabbt som fan ringde de 112 igen och meddelade att jag även hade smärtor i min rygg. Då jävlar kom ambulansen direkt.
Jag fick så mycket morfin och smärtstillande att jag nästan var vid omedvetet men jag minns att jag sa ”Nutella” och alla skrattade. Vi hade nämligen precis käkat pannkakor med nutella och banan J

Jag minns att Nicklas fick vara assistent och hjälpa till att flytta över mig till båren utan att mitt huvud rörde på sig. Och jag minns att jag skrek när ambulanspersonalen skulle känna på in rygg och jag glömmer aldrig de orden hon sa som oroade mig mest av allt ”hur kan hon ha såhär ont trots den morfin jag gett henne”

Då blev jag orolig, då kändes det som att nu är det illa. Jag hade fått den absolut starkaste smärtstillande de hade och jag hade fortfarande så fruktansvärt ont.

Det hela slutade med att jag sövdes ner i trauma rummet för de var tvungna att knäcka tillbaka min handled och jag hade så ont att de knappt kunde röntga mig så när de nämnde knäcka tillbaka så mordhota jag nästan läkaren 🙂 ALDRIG I LIVET!

Jag fick stanna kvar över natten för att dagen efter opereras då de skulle in med en platta som stödjer min handled. Det enda jag tänkte på var min och min sambos resa. Först oroade jag honom med detta stackarn och sedan så krascha hela vår plan för iväg på någon resa kunde jag glömma. Jag kunde knappt gå de första 2 veckorna pga ryggen. Apropå ryggen, fick frakturer på 4 st kotutskott nere i ländryggen. Inget som var farligt eller behövdes opereras men läkningen var enormt smärtsam och lång.

Först och främst ville jag berätta detta för att det är många som har frågat om min skada. Sedan så vill jag få fram ett budskap för jag lider av denna händelse än idag och hade jag bara lyssnat och varit lite klok så hade detta säkert aldrig hänt.
Jag vill så mycket idag, men jag kan inte. Det tar kål på mig men jag jobbar varje dag med att acceptera att nu är läget som det är. Min hand är inte alls läkt och jag kommer få opereras igen då jag har ont fortfarande samt att jag inte kan vrida min hand eller greppa en kopp som är fylld med tex kaffe. Ja ni vet hur man håller i en kaffekopp med handtag, jag kan inte 🙁 tappar greppet. Men jag kan däremot hålla i en stång och göra tunga marklyft. Det är rätt svårt att förklara vad jag kan och inte kan göra och för mig är det också rätt obegripligt att jag kan göra vissa övningar tungt och andra inte alls.

Jag skulle vilja bli bäst på allt inom sporten, förbättra mig på något varje dag, öka vikter i vissa lyft för jag vet att styrkan finns. Men det är den där lilla handen som stoppar mig. Det gör ont i min själ att jag har så mycket att ge, men jag kan inte ge det för att jag var korkad i 2 sekunder för 7 månader sedan. Jag är rädd ännu idag, varje gång jag står och hänger i den där stången så tänker jag hela tiden på att inte ramla. Något jag jobbar med att få bort. Sakta med säkert kommer rädslan att ramla försvinna.

Ha bråttom långsamt 🙂 var försiktiga och känn alltid efter er dagsform. Börja med saker från grunden och ta inga genvägar, det kommer slå tillbaka kanske en vacker dag. Och då står du där, stilla, ivrig och kanske lite ledsen och tänker ”varför lyssnade jag bara inte”

Jag älskar min sport, mitt liv, min vardag och allt jag gör. Jag är världens lyckligaste tjej just nu och jag kommer aldrig sluta att kämpa. Men jag önskar bara att jag hade varit lite klokare just då.
Men nu kan det bara gå framåt, jag ger inte upp 🙂 Jag SKA bli helt återställd och då jävlar!

Kram på er!

20140428-164429.jpg

20140428-164440.jpg

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons
stats