Det som hände för 1 år sedan | Katti Houshmandfar - CrossFit

Katti Houshmandfar – CrossFit

Annons

Det som hände för 1 år sedan

Favorit låten på radio, träningskläderna är på, precis ätit väldens mysigaste frukost med min fina vän Kaitlynne och jag är på bättre humör än någonsin. Jag minns denna dag precis på pricken, varenda sekund och varenda känsla. Det var sista dagen på vår stora säljtävling med Northernspirit där jag visste att en resa till Crossfit Games stod på spel och jag och Kradde låg på topp och jag såg vinsten i handen. Den var nära.

Det är kallt och väldigt isigt på vägen. Usch tänkte jag för jag hatar sånt vägläg och jag har alltid varit lite rädd att köra på vintern. Tänker alltid katastrof tankar bakom ratten faktiskt men tanke på hur alla människor kör nuförtiden. Som idioter menar jag då. Men jag följer efter Kaitlynne och Vincent längs vägen mellan Borås och Alingsås så att jag hittar till dit vi skulle. Nämligen Crossfit Borgen för att träffa upp vänner och köra den andra open workouten från förra året, 16.2. Jag var så himla glad över att vara där och få träna ett sista pass med mina vänner då jag skulle operera min handled som jag skadade för 3 år sedan på måndagen och vara borta från träningen i 3 månader minst.

Låten var mitt i den bästa delen och jag tittar rakt fram och håller mig bakom Kaitlynnes bil. Vägen svänger svagt till vänster och där hände något som vände upp och ner på hela min mage. Jag trodde att jag visste vad en hög puls var innan men just i denna sekund upplevde jag en puls som var från en annan planet. Just där och då känner jag det man fruktar mest under halt väglag. Min bil släpper sitt fäste från marken jag kör på och den följer inte med vägen jag vill att den ska följa med.

“Nu dör jag!”

Precis det tänkte jag just då, det var det enda som kom upp i mitt huvud. Nu tar allt slut. Det finns ingenting som kan rädda denna situation, på denna väg i detta väglag och i den hastighet vi kör i. Jag kommer dö och den känslan är verkligen det värsta jag hatr upplevt. Vad gör man när man vet att något allvarligt kommer att hända, och hur hinner jag tänka så himla mycket på denna korta sekund för det var precis vad det var. Några sekunder men allt gick så himla sakta just då.

Jag försöker ratta och få bilen att hitta tillbaka till vägen igen och då händer det som jag såg som slutet. Min bil får som ett nytt fäste och bara rattar ännu mer till vänster och innan jag ens hinner blinka så är jag inne i motsatt körfält och där kom den ljusa skenet rakt framför mig och sen sa det bara SMACK. Där sitter jag när airbagen löstes ut och försöker försiktigt titta upp helt snurrig, yr och illamående att titta upp och se vad tusan som hände. Det enda jag ser är rök och det tjuter i mina öron och hela min bil är sprängd med all dryck som jag hade i bilen. Det börjar hetta om min högra fot och smärtan i ryggen efter smällen börjar växa så att den enda utvägen fö mig är att skrika.

Jag skriker och jag skriker, jag har en sådan panik. SNÄLLA TA MIG UT HÄRIFRÅN!!! HJÄLP!!! HJÄLP MIG NÅGON, HJÄÄÄÄÄÄLP! skriker jag i hopp om att någon ska höra mig. Jag minns varenda sekund, varenda känsla och i skrivandets strund så rinner tårarna längs kinden. Fy fan för att ha varit med om det här. Jag tar av mig bältet som har tryckts in genom huden vid min höft av den kraftiga smällen och så öppnar jag dörren vid förarsätet och försöker på något vis ta mig ut men jag kommer ingenstans. Jag kan inte röra mig och jag kommer inte ut!

HJÄÄÄÄÄÄÄÄLP MIG! Skriker jag igen då jag ser en skugga av någons skor precis intill min dörr. Då kommer det en någon som jag tror var en man men jag minns inte hur han/hon såg ut. Den delen är lite suddig.

“Sitt kvar i bilen jag har ringt efter hjälp” 

En stund senare byts mannen ut till en kvinnoröst som sätter sig bredvid mig utanför bilen med öppen dörr och berättar att hon är en sjuksköterska. Hon håller mig i handen och klappar på mig då jag är fullständigt panikslagen och försöker lugna mig och ta reda på vart jag har ont. Jag minns att hon pratade med mig hela tiden tills brandmännen kom för att jag inte skulle somna. Det var stunder då mina ögon bara ville slockna men hon höll mig mig vaken hela tiden.

“Kaitlynne!!!” börjar jag skrika. Var är min vän, åh herregud Kaitlynne kom hit. Sen hör jag tjejen som höll mig i handen ropa på någon som kommer och frågar är det du som är Kaitlynne och hon ropar ja och springer till min bil. Öppnar dörren på andra sidan och sätter sig bredvid mig och håller i andra handen. På med filtar och jackor och allt de hitta för jag höll på att frysa ihjäl och sen kom brandmännen.

Jag minns hans röst, brandmannen som höll mig i handen och lugnade mig. Det enda jag bad honom var om smärtlindring. Snälla ge mig något jag har så ont i ryggen. Och då säger han att jag måste vänta tills ambulansen kommer och då kom min panik tillbaka och jag fortsätter skrika. Då lugnar Kaitlynne mig på andra sidan.

“Dom i andra bilen” frågar jag brandmannen och för en liten stund så fick han mig att tro det värsta om dom i bilen mittemot när han sa “tänk inte på dom nu” eller något i den stilen. Men dom hade överlevt, tack gode gud!!!

“Nu är det såhär vännen, att vi kommer behöva klippa upp bilen som det kallas för just för att få ut dig, det kommer att låta lite okej?!” och så fick jag ett plast skynke överdraget och sen kom det där ljudet han pratade om.

“Nu ska vi dra ut dig och vi kommer vara jätteförsiktiga” och då börjar jag skrika igen, jag har så ont och nu ska dom flytta på mig. Och jag skriker och skriker och skriker tills dom fått ut mig och satt mig inne i ambulansen och gett mig så jäkla mycket att jag bara försvann från världen. Det enda jag såg var ett vitt tak, hörde Kaitlynnes röst i ambulansen och kände värmen från ambulanstjejen som höll min hand hela vägen. Och jag minns att jag ständigt bad om ursäkt för att jag orskakat dom extra jobb. “Förlåt” kom hela tiden ur min mun.

Tiden på sjukhuset minns jag inte så mycket för jag var så drogad men jag vet bara att jag hade Vincent och Kaitlynne där bredvid mig hela tiden och jag minns att jag var så himla orolig för min mamma. Stackars henne när hon fick samtalet från K.

Det här var det som hände mig de 6 mars 2016. En dag som förändrade mitt liv för alltid. Det har nu gått 1 år sedan det hände och jag lider av det ännu idag. Både fysiskt och psykiskt men det jag vet är att jag är tacksam till livet och att jag fick en ny chans. Jag är tacksam för varenda liten sak och jag kommer aldrig någonsin ta något för givet. I mitt nästa inlägg kommer jag berätta om hur detta år har varit, hur jag har haft ork att ta mig igenom detta och hur det påverkar mitt liv idag.

Men det jag vill säga här och nu. Livet är för kort, ta vara på varenda liten sekund för den kan tas ifrån dig vilken sekund som helst. Och snälla, var inte dumma i trafiken. Alla ni som sitter och skickat Insta stories, snapchats och annat skit när ni kör bil. SLUTA SNÄLLA!

Kärlek från en som är tacksam att jag fick en till chans på livet. Klicka gärna på hjärtat nedan om du vill skicka lite kärlek <3



Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons
stats